Panikångest.

Min magkänsla säger att det inte är bra att vara hemma. Det tar emot att känna så, men så är det. Än ångrar jag inte riktigt att jag flyttat hem, hag ju för tusan inte ens flyttat in i lgh. Men ändå, det tar emot. Jag vill inte sätta min fot på mataffären då alla jag känner kan vara där. Jag vill inte se nån jag känner, fast jag på samma gång vill det. Det är en konstig känsla som jag helst skulle vara utan. När jag är hemma vill jag inte visa mig, konstigt det där.

Så nu sitter jag här ännu en gång och funderar på vad jag ska göra, skolan tar ju slut i juni och det ska bli skönt. Får se om jag får vikariat här hemma, eller om jag drar till norge över sommaren, skulle sitta riktigt fint. Ska jag åka iväg till utlandet och studera ett år? Flytta till norge på heltid?
Det känns som att allting snurrar, önskar det bara kunde sluta. Precis såhär var det innan studierna tog vid också. Har alltid varit splittrad på vad jag vill göra. För jag vill göra allt. Jag ångrar inte en sekund att jag började studera, det enda är att om jag inte börjar jobba med det jag är utbildad till direkt efter skolstart så blir det ett minus i mina referenser.

Men hjälp. Tror iaf att det blir ett år till av studier, omv C och nåt mer.
Kollar på resor nu till Nicaragua, vill hälsa på min kusin som bosatt sig där ett tag. Funderar på att åka dit efter praktiken i vår. Alltså i maj skulle det bli. Men vi har ingen studiehandledning så jag vet inte hur skolan ser ut än. Men det skulle vara underbart, plugga, dyka, sola, äta gott..YUM YUM!!!!

Nu måste jag borsta gaddarna, skona tandläkaren.