Det har en tendens till att krångla.

Det är bara ett faktum som jag och min sambo insett, alltid när vi håller på med någonting så krånglar det. Det slår inte fel, men med tid, vilja och två envisa självar så brukar det lösa sig. Typ alltid.

Idag efter vi putsat fönstren i sovrummet så kunde vi inte stänga det ena helt igen. Aja tyckte vi, accepterade läget, till nu.. Då vi gick in i sovrummet och det drog kallt, man kände vinden. Vi började jobba med fönstret, efter mycket knåpande, detektivarbete så lyckades vi lösa det. En liten metallkil som inte fäst riktigt. Kliver ned från sängen. Nästa grej. Direkt efter när jag hör sambon ropa, "Fasen, jag glömde att jag hade vatten på spisen!", känner doften av bränt. Tänker dra ned periennerna i det andra sovrumsfönstret... Det går inte! Fuck säger jag också, börjar öppna fönstret (det andra i sovrummet), delar på det och fipplar med periennerna tills dem går ned. Klart. Nu luktar det bränt i hela lägenheten.

Sambon säger, "Du..Har du märkt att våran brandvarnare inte fungerar så bra??!"
Mitt svar, "Kommer du inte ihåg att du plockade ned den då batteriet tog slut?"
Sambon svarar, "Just de ja, de va ett tag sen de va??"

(Jag har delat med mig så mycket av mitt leende över jul och nyår så mina tänder har torkat, såhär ser jag ut numera, ta det för orda om ni vill).

Så nu sitter vi här med varsin kopp te och önskar vi hade chips och dipp. Men det är någon vi inte kan lösa om vi inte klär på oss och går till Statoil, men det är inte värt det.

En annan incident hände också idag vid fönsterputsandet, men det kanske jag delar med mig av en annan dag. Skulle jag dela med mig så skulle ni skratta åt mig i flera år, och ni som känner mig sedan länge skulle bara säga, medans ni skrattar åt mig och inte med mig "Så typiskt dig Sandra, det händer bara dig".
Jag har mitt försvar klart, "Ett gott skratt förlänger livet, var glad att jag förlänger det så länge åt er!"


Tack och hej leverpastej.